The botten is nådd

Jag är orolig för att tanken om ett rättvist och jämlikt samhälle känns längre bort än någonsin. Jag är orolig, inte så mycket för att Håkan Juholt har hamnat snett några gånger, utan för vår gemensamma oförmåga att formulera en slagkraftig och väljarorienterad politik. Det förtroenderåd som genomfördes i helgen är en bra början på en ny slagkraftig socialdemokrati. Genom musiken och kulturen formulerads ofta det man själv har svårt att uttrycka.

The botten is nådd, sjunger Timbuktu. Den känslan har jag haft många gånger de senaste åren. Faktum är att SSU:s valanalys efter valet 2006 döptes just till "The botten i s nådd". Då hade Socialdemokraterna ett valresultat på 34,99% och efter valet 2010 fick (S) 30,66%.. I en sammanställning av de senaste stora opinionsmätningarna som presenterades landade vi på 26,4 procent. Det är uppenbart att många människor under en längre tid stegvis har tappat förtroendet för det socialdemokratiska partiet och för den politik vi presenterat.

Det är en realitet vi måste utgå från om vi vill ha en chans att vinna nästa val. Vi måste våga resonera kring vilken färdriktning vi ska välja och vi måste orka lyssna på alla de som kan tänka sig att rösta på oss, även om de inte är medlemmar i vårt parti.

Självförtroende är bra. Likaså en fast övertygelse om att socialdemokratins lösningar är de rätta. Men att i ett läge, där regeringsmakten känns avlägsen, krävs det att våga visa att politik är svårt. I efterdyningarna av Carema-skandalerna är det bra att vi är tydliga med att skattepengar avsedda för välfärd ska gå till just välfärd. Samtidigt måste vi vara medvetna om att så länge medborgarna ska kunna välja mellan olika utförare inom välfärdssektorn kommer något slags vinstintresse finnas kvar.

Det ekar över hela staden, åh, nått stort på gång, sjunger Veronica Maggio. Det är den känslan vill jag ha när Sveriges statsminister och finansminister presenterar idéer inför framtiden. Istället har Borg och Reinfeldt devalverat politiken till någon form av byråkratisk limbo, där alla problem skylls på någon annan. Arbetslösheten på den ekonomiska krisen, vårdskandaler på enskilda utförare och kunskapsras i skolan på den förra regeringen.

Det är inte lika inspirerat nu som 1995, om du minns?, sjunger Lars Winnerbäck. Det märks att så är fallet inom socialdemokratin nu när det känns motigt. Men socialdemokraterna har förmågan att formulera en politik för ett Europa och Sverige efter den ekonomiska krisen. Vi kan möta de förväntningar som medborgarna har på morgondagens samhälle, förväntningar om att kunna forma sitt liv på det sätt man önskar samtidigt som det starka samhället skapar en stabil grund för alla. Men för att göra det måste vi presentera ett politiskt alternativ som både är i opposition mot samhällets orättvisor och som uppfattas som möjligt att genomföra.

Det enda som spelar nån roll är vad du vill, så sjunger Ulf Lundell. Jag skulle önska att det var så enkelt men politik handlar i allra högsta grad om att välja och att sortera. Sedan partiledningen valdes har många bra förslag presenterats, men sammanhanget och den röda tråden har saknats. I flera frågor har tonläget varit högt, trots att de konkreta ställningstagandena varit högst otydliga.

De förslag och den politik vi presenterar måste verka rimliga i medborgarnas ögon. Vi ska inte ge sken av att klara både stora utgiftsökningar och samtidigt föreslå intäktsminskningar. Vi ska inte heller förespegla stora återställningspaket av regeringens politik och inte klara av att matcha det i vår politiska förslag i riksdagen. Jag vill att vi inriktar vår politik på förbättringar inom utbildningsområdet och på offensiva förslag för att skapa jobb. Det innebär att andra angelägna frågor för en tid får stå tillbaka, till exempel en sänkning av pensionärsskatten.

Det finns en hunger här en längtan här, Efter att få tillhöra något, Som man vet vad det är, fortsätter Lundell. Partiledningen behöver ta taktpinnen för att formulera en politik som tar sikte på 2020, det är tillräckligt nära för att sätt tydliga och konkreta målsättningar och samtidigt tillräckligt långt bort för att vi ska kunna beskriva ett annat samhälle.　

Jag har förtroende för Håkan Juholt som partiledare. Juholt har fått den socialdemokratiska kongressens förtroende och därmed ansvaret för det politiska innehållet. Jag har också tilltro till att om det blir uppenbart att han inte får möjlighet att prata om vår politik utan fastnar i diskussioner om personliga tillkortakommanden och etik och att det långsiktigt påverkar stödet för vårt parti, har modet att våga kliva åt sidan.

För som Ulf Lundell avslutar; Det kommer underifrån, När den dagen är här, Om folket vill så bygger folket landet. Om vi ska få möjlighet att bygga landet och förtjäna medborgarnas förtroende krävs mer av partiledningen och av oss som parti.

Köfri vård måste vara målet

Jag har skrivit en debattartikel i Socialdemorkaternas tidning, Aktuellt i Politiken. Jag hittar den inte på nätet, men detta är vad jag skrev!

Svensk hälso- och sjukvård står sig väl i internationella jämförelser och visar upp såväl mycket goda mediciniska resultat som låga kostnader. Det är hög tid att vi socialdemokrater tar plats i debatten om den framtida sjukvården utifrån ett tydligt medborgar- och patientperspektiv. Vi måste på ett enkelt och begripligt sätt kan visa att vi förstår framtidens utmaningar och tar människors förväntningar på sjukvården på allvar. För att lyckas med det måste jag och alla andra landstingspolitiker göra vår del, men det krävs också att politiken på nationell nivå vågar sätta upp nya och högre målsättningar.

Trots de goda medicinska kvalitéerna brister den svenska hälso- och sjukvården brister i tillgänglighet och patientbemötande. I utvärdering efter utvärdering får landsting runt om i landet dåliga betyg när det gäller hur nöjda de som sökt upp vården är med bemötandet. Telefonköer, köer i väntrum och köer till planerade ingrepp och behandlingar, som patient är det lätt att känna att man ständigt man fastnar på tröskeln på väg in till en vård i världsklass.

Nu är det dags att formulera målsättningarna inför det kommande decenniet. Vi socialdemokrater har alltid varit djärva nog att sätta upp höga mål. Utan målet att alla kvinnor skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden för att självständigt kunna tjäna sitt uppehälle hade aldrig barnomsorgen byggts ut och kvinnor hade fortsatts begränsas till oavlönat hemarbete. Utan målet att avskaffa bostadsbristen under mitten av 1900-talet hade aldrig en miljon nya bostäder byggts och människor hade inte lyfts ur smuts och trångboddhet. Exempel på exempel visar att en hög målsättning driver på utveckling som få andra saker.

Socialdemokraterna borde på hälsoområdet formulera målet om en köfri vård.

I grunden är målet om en köfri vård en anständighetsfråga. En cancerpatient ska aldrig få en diagnos för att sedan få vänta månader innan besked om när behandling kommer. En nyopererad patient ska inte behöva lämna sjukhuset utan att veta när rehabiliteringen startar. För att underlätta patienternas vardagspusslande borde alla som lämnar sjukvården veta när nästa besök eller åtgärd kommer att ske.

Kömiljarden har uppenbart varit framgångsrikt som incitament för bättre tillgänglighet. Alla landsting har minskat den tid det tar att få kontakt med sjukvården och tiden mellan besked om åtgärd och behandling. Genom en relativt liten ekonomisk insats har sjukvården lyckats förändra tankesätt och arbetsformer. Det är hög tid att löpa linan ut och ställa krav på en köfri sjukvård som håller det den lovat.

Hälso- och sjukvården måste på ett bättre sätt än idag svara upp på patienternas behov av information och framförhållning. Att få en tid för planerad behandling kan innebära att stora krav ställs på patientens omgivning. Det kan till exempel handla om att ordna barnvakter eller en vikarie till arbetsplatsen. Därför ska målsättningen vara att ingen ska behöva få en planerad åtgärd eller behandling ombokad.

Kömiljarden borde kompletteras med ett system som premierar landsting som ser till att ingen patient lämnar vården utan att veta när nästa del av behandlingen ska ske och att ingen patient ska bli ofrivilligt ombokad. En sådan incitamentsstruktur skulle driva utvecklingen framåt och innebära att en köfri sjukvård blir möjlig.

Det är det dags att socialdemokratin sätter upp frågan om ambitionshöjningar i framtidens sjukvård och utifrån ett medborgarperspektiv driver den borgerliga regeringen framför sig. Tillräckligt med resurser för uppdraget och tydliga mål är det som krävs för att uppnå en köfri vård. Det kommer alltid att finns de som säger att det inte går, men det som var omöjligt igår är möjligt imorgon. I grunden handlar det om att vilja, våga och göra!

Christoffer Bernsköld(S)

Landstingsråd i Östergötland

Urban tillväxt - für alle

Igår presenterades en del av vår socialdemorkatiska riksdagsbudget, jag gladde mig åt fokusering på Uraban Tillväxt. Jag hade igår förmånen att få lyssna på Anders Ygeman som berättade för ett antal lokalpolitker från hela landet om hur vi ser på farmtida investeringar i framförallt järnväg. Vår nya ansats känns klok, genomtänt och oerhört framtidsinriktad. Glädjande är såklart att nya snabbtåg i Sverige har en så framträdande roll.

Jag tycker att det känns bra att vi bågar peka på framtida utmaningar och samtidigt vågar satsa på de områden i Sverige där de kunskapsintensiva branscherna växer fram i samspel med en växande tjänstesektor. För att kunna ta tillvara  tillväxten i våra stora städer krävs bättre möjligheter till arbetspendling och tillgång till bra bostäder. Jag hoppas att det kan bli en röd tråd i vår politik inför farmtiden. 

Jag träffade ihop med ett antal landstingspolitker från hela landet Lena Hallengren för att prata om vår framtida sjukvårdspolitik. Det känns bra, vi hade ett bra samtal och hittade många frågor där vi kommer kunna göra klok och bra politik.

Cancersjukvården måste klara framtidens utmaningar

Idag kommer jag och Lasse Pettersson diskutera situationen för de Östgötar som är beroende av att cancersjukvården fungerar. Jag är orolig, när den första öppna jämförelsen av cancervård presenterades visade det sig att cancervården i Östergötland har goda medicinska resultat, men att väntetiderna är alltför långa. Situationen är oacceptabel, ingen patient med cancerdiagnos ska behöva vänta orimligt länge för att få vård.

De öppna jämförelserna visar att det är stora variationer i väntetider, både mellan landstingen och mellan olika cancertyper. När det gäller patienter med nyupptäckt cancer har landstinget i Östergötland generellt längre väntetider än i landet i stort innan patienten erbjuds en kvalificerad medicinsk bedömning för att fastställa en individuell handlingsplan.

Köerna till operation och behandling och väntetiderna på provsvar tillhör de längsta i landet. För den som får en cancerdiagnos vänds livet upp och ner. Det är av största vikt att vården som östgötalandstinget erbjuder inte bara håller högsta medicinska kvalitet, utan också sker snabbt. Patienter ska inte behöva vänta oförklarligt länge innan besked kommer om när behandlingen startar.

Ansvaret vilar tungt på det ansvariga landstingsrådet Lasse Pettersson från Vrinnevilistan. Han har haft vetskap om situationen inom cancervården sedan han tillträdde sin post efter valet 2006. Varför har han inte agerat kraftfullt för att korta väntetiderna?

För mig är det uppenbart att sjukvården behöver mer resurser. Det är oacceptabelt att svårt sjuka människor fastnar i köer när sjukvården kan erbjuda en vård i världsklass. Med mer resurser och fler händer i vården situationen förbättras. Är Lasse Pettersson mogen att ta de nödvändiga besluten för att en förbättring kan bli verklighet? Väntetiderna till behandling behöver kortas och vården måste bli köfri.

Ambulansansvaret kan inte upphandlas bort

Idag skriver Mats Johansson och jag i NT om situationen i ambulanssjukvården.

Vi vill ha tydliga svar på våra frågor till de partier, borgerliga och Vrinnevilistan, som leder landstinget: ser ni att ni har ansvar för ambulanssjukvården?

Få delar av sjukvården gör så ofta skillnad mellan liv och död som amulanssjukvården. Att ambulansen kommer snabbt och kan ge en högkvalificerad hjälp kan vara helt avgörande för en persons överlevnad. Ansvaret för att denna livsviktiga del av vården fungerar så bra som möjligt faller självklart, liksom för annan vård, på oss som är landstingspolitiker.

Landstinget i Östergötland har valt att upphandla driften av ambulanssjukvården. Detta påverkar givetvis arbetsfördelningen för ambulanssjukvården, men det påverkar inte den grundläggande ansvarsfrågan. Vi som är landstingspolitiker kan inte upphandla bort det ansvar vi har.

Vi har vid upprepade tillfällen och från en mängd olika källor, fått information om allvarliga brister i arbetsmiljö, och arbetets organisering inom ambulanssjukvården. Det gör att vi måste agera. Hur avvikelsestatistiken hanteras och bristande underhåll på fordonen är andra kritiska synpunkter som formulerats. Allvarliga brister i medarbetarnas arbetsmiljö och arbetsvillkor påverkar rimligen också deras förmåga att ge patienter den hjälp de behöver.

Vi har under året försökt att ta initiativ inom landstingsorganisationen. En uppföljning på hälso- och sjukvårdsnämndnivå gav ingen heltäckande bild över situationen. Utan resultat har vi pekat på behovet av partsammansatta möten, där vi landstingspolitiker tillsammans med tjänstemän, ambulansföretagen, SOS Alarm och berörda fackliga organisationer kan sätta oss ned och försöka få en gemensam bild av situationen för att sedan diskutera behovet av åtgärder.

När inget händer när vi tar mer interna initiativ väljer vi att lyfta frågan till mer offentlig debatt, bland annat genom en interpellation till landstingsfullmäktige den 20 september. Vi vill ha tydliga svar på våra frågor till de partier, borgerliga och Vrinnevilistan, som leder landstinget: ser ni att ni har ansvar för ambulanssjukvården? Kan ni garantera kvaliteten och tillgängligheten? Ser ni att brister i arbetsmiljö också kan påverka patienterna? Och, inte minst, är ni villiga att ens ta initiativ till ett partsammansatt möte för att diskutera frågorna?

Vi vill ha svar, och vi vill ha ett ansvarsfullt agerande från landstingets politiska ledning. Larmsignalerna har tyvärr inte slutat att komma.

Och nu när vi har fått svar så har förskjutandet av ansvar fått ett ansikte. Om det inte är politikerna som upphandlar man kan avkräva ansvar skulle jag gärna vilja veta vem som har ansvar för långsiktigheten?